malinahnelov

Tidigt imorse ramlade det första hej då smset in. Ont gjorde det att jag inte hinner träffa er innan jag åker, att ni inte kan komma imorgon, att jag inte kommer träffa er på fyra månader. Men ni är så fina, så glada för min skull! Vi är så olika, men samtidigt så lika. Var vi än är, vad vi än gör och vad som än händer så kommer ni att vara mina vänner. Ha roligt nu pojkar!

Då var det ju det här med Kenya. Varje tanke jag haft den senaste månaden slutar med att jag tänker på mitt år i Kenya och det blir inte bättre. Kenya Keenya Keeeeeenya... Då jag tänker på detta så handlar det alltid om samma sak. Hur ska jag klara mig ensam? Kommer jag att dö utav hemlängtan? Kommer jag behöva bo med människor jag inte klarar av? Kommer jag få god mat? Och liknande. När jag inser att jag inte vet vad Kenya har för grannländer känner jag mig totalt efterbliven. Hur kan jag ha tänkt sönder dessa tankar men aldrig tänkt att jag kanske borde ta reda på lite saker om landet jag ska bo i? Suck.

Så nu jävlar har det googlats. 
Grannläder - Somalia, Etiopien, Sudan, Tanzania, Uganda
Invånare - 35 miljoner
Djur - Geparder, lejon, zebror, giraffer, gnuer osv
Motto - Hakuna matata

Och där blev klockan över 12, därmed nytt datum. 10/8. Tio dagar till Kenya. Tio dagar kan man räkna ner på två händer och jag börjar bli rädd. 

Det var många, många månader sen jag bestämde mig för det här - så jag har förberett mig så mycket som det är möjligt. Allt är klart, jag är klar. Jag ser fram emot att träffa nya människor, se ett främmande land, åstadkomma något, stå på egna ben. Jag är stolt att jag vågar och jag är riktigt jävla taggad. Det som skrämmer är att jag kan förlora det jag har. Dom jag har. Det skrämmer mig att behöva vara helt ensam. Utan Martin, utan vänner, utan familj. Här är jag inte ensam.

Har haft en redig lista över saker jag kommer behöva inhandla och fixa innan flytten och nu börjar listan faktiskt ta slut. Om någon timma drar jag och mamma till Sickla för att försöka bocka av jeans, skor, solglasögon osv. Idag är det 14 dagar kvar. Två veckor. Well.. Småtaggad på fest ikväll. Apberget?
Den som lever får se.

Eftersom mitt livs största äventyr väntar så fick jag i uppgift att starta denna blogg, så att vänner och familj kan följa med mig. Ett skolår i Kenya väntar och helt plötsligt kan jag inte glömma mig bakom "Men det är ju flera månader kvar!" Om 15 dygn är jag på väg och jag har nu börjat inse att jag verkligen ska åka. Börjat förstå att det är dags att börja säga hej då..