malinahnelov

De senaste 11 dagarna har jag fått mer intryck och gått igenom mer än någonsin förut. Jag har blivit tvungen att säga hej då till min familj, mina älskade vänner och min pojkvän. Sagt hej då och vetat att vi inte kommer att ses på fyra månader, för att sedan vara utan varandra i fem igen. Jag har flugit 11 h ensam. Jag har landat ensam i ett främmande land för att sedan hälsa på 50 nya ansikten under samma dygn. Jag har kommit till en skola i kolsvart mörker, förvirrad blivit visad till mitt rum. Stängt dörren och lagt mig i sängen som jag skulle sova i de närmaste 10 månaderna, ensam. Jag har sedan försökt hitta min roll bland dessa människor, hitta nya vänner. Försökt vänja mig vid att sova i en annan säng, försökt göra mitt rum till mitt hem. Verkligheten har sedan kommit ifatt mig och jag har insett att jag bosatt mig i ett främmande land, men främmande människor. Ensam. Det här har skrämt mig något enormt. Jag har känt mig ensam om nätterna, varit osäker på dagarna. Samtidigt har jag för första gången i mitt liv varit så oerhört stolt över mig själv. Jag bestämde mig för det här, jag vågade boka en biljett och jag fan vågade åka. Ensam.