malinahnelov

Jag inser att hur många detaljer jag än får ner, hur bra jag återger vad jag sett, hur många bilder jag visar så kommer jag aldrig någonsin kunna förklara känslan jag fått i slummen. Det är så pass oförståeligt det jag sett.
Och hur ska jag förklara något jag inte förstår?

Är nyss hemkommen från en lång dag i Kibera. Är skakad.
Lycklig samtidigt som jag är förstörd.
Så mycket intryck. Så många barn. 

Det första vi gjorde var att var att vandra genom slummen för att besöka en förskola/dagis. Att bara vandra genom slummen är en upplevelse i sig. Soppbergen är enorma, det finns inga riktiga byggnader och alla barnen tar ens hand och säger i kör; how are you, how are you? När man går mitt i bland detta blir varje tanke man tänker fel. Man blir helt enkelt arg på sig själv. Man blir arg på allt man har hemma, på allt man klagar på, på hur man bor, på att man inte gjort någonting åt detta, för att man går förbi och på att dom tror att man glömmer. Jag ville helt enkelt bara skrika åt alla att; jag bryr mig, att jag ska försöka göra någonting.

Vi kom fram till ett dagis där det var över 40 barn i en lokal och barnen blev helt vilda när vi klev in, haha. Något galet söta. Alla drog i ens händer, sa how are you, och skrek glatt åt våra kameror. Mannen som höll i dagiset berättade för oss om hur det fungerar där och vad de har för problem. Barnen får redan där lära sig läsa och räkna, vi var alla positivt överraskade över hur prioriterat det var. Glädje. Problemen mannen pratade om var mat och vatten. Barnen kunde inte gå till skolan om de inte fick ett mål mat där, för att de då var tvungna att under hela dagen skaffa mat på annat sätt. 2-5 år var dessa barn. När det gäller vatten hade det förbättrats enormt på just detta dagis i.o.m. att en tjej från svenska skolan förra året hade samlat ihop 7000-8000 kr bland släkt och vänner, för att sedan donera någon sorts vattentank. Också ett medel som såg till att barnen kunde komma dit. 

Efter detta gick vi till en grundskola där vi blev indelade två och två. Jag och Ellen blev helt plötsligt inskickade i ett jättelitet klassrum för kanske 6-9åringar, en massa av dom. Alla stirrade på oss och var jätteglad att vi va där. Dom hade engelskalektion och läraren var jättehärlig. Hon rablade engelska ord som innehöll ck och vi svarade högt i kör. Det var otroligt häftigt att få vara på deras lektion och jag blev varm i kroppen. Dom får en riktig utbildning och dom har trevliga lektioner där dom bröt ut i ramsor hela tiden. När lektionen nästan var slut skickar läraren fram oss och säger typ; tell us something. Vi berättar vad vi heter och var vi är ifrån. Sedan ber dom oss lära dom sånger. Haha, igång kör vi med små grodorna, huvud-axlar-knä-och-tå osv.
Så härliga barn. 

Det enda vi kunde säga om och om igen var; detta är precis som på tv. Miljön, klassrummen, barnen. Allt. Det är inte överdrivet, det är inte skapat. Slummen ser precis ut som i någon välgörenhetsorganisations skrämselreklam.
Men jag är så glad att jag fick se det klassrummet. Att jag fick träffa alla dessa barn.
Slummen är inte hopplös.

Bilder kommer