malinahnelov

I varje dag sedan jag började högstadiet har jag längtat till dagen jag tar studenten, lite mer för varje år som gått. Varje dag under min gymnasietid har jag snuddat tanken. Under alla dessa år har det kännts ortroligt långt bort, dagarna har varit alldeles för många för att kunna räknas ner. Imorgon är det 100 dagar kvar. 15 veckor. Sedan väntar frihet, arbetslöshet, tomhet och.. vuxenliv? Helt plötsligt är den självklara vägen man gått på i livet borta. Man står i någon sorts korsning där vägarna går åt oändligt många olika håll. Jag har under de senaste 6 månaderna haft ångest varje dag för vad jag ska välja, vad jag ska göra med mitt liv. Men för några veckor sen sa min pappa åt mig att jag inte får välja, att det inte är dags ännu. Och jag tänker göra som pappa säger denna gång. Jag ska gå mot mitt närmaste mål jag har, jag ska säsonga med min bästa vän i alperna. Efter det - time will tell. Jag har drömmar, jag har viljan. Den 10 juni ska jag vara lycklig och stolt. Jag gjorde mitt bästa - och jag klarade det.